Innan jag började jobba med psykoterapi var jag urbanforskare vid Uppsala universitet. Häftigt för en småortstjej som alltid fascinerats av städer. Där studerade jag hur vi upplever städer olika beroende på vem vi är. Och hur "förnuftiga" stadsplaneringsexperter kan lägga krokben för sig själva när de söker nå sina mål. Jag fängslades av paradoxen i det, i det mänskliga att misslyckas trots goda intentioner. 

Paradoxer har inga lösningar, men en hjälp på vägen att misslyckas lite bättre stavas självkännedom. Många planerare och arkitekter som jag föreläste för tyckte om att få sin profession genomlyst ur ett psykoanalytiskt perspektiv! Jag engagerades också av frågor om makt och rättvisa i stadsplaneringen. 

En kris mitt i livet värkte fram ett beslut om karriärbyte. Jag ville lämna det högpresterande livet som forskare p.g.a. en tilltagande känsla av meningslöshet. Inför vad jag hade börjat uppleva som ett tomt strävande efter meriter och titlar, trots snälla kollegor och bra chef. En växande övertygelse att jag var menad för något annat - också. 

Min nyfikenhet har alltid riktats mot människan och människans villkor, men innan krisen hade jag kanaliserat min energi till det strikt intellektuella; skriva böcker och artiklar. Jag ville leva mer autentiskt i samklang med mitt och andras känsloliv och lyssna mer på kroppen, särskilt efter att jag blivit mamma. Jag ville hjälpa människor förstå sig själva, såsom jag hela mitt liv försökt förstå mig själv.

Jag är övertygad om psykoterapins kraft att förändra och skapa bättre relationer. Jag vet att vi människor behöver ett vittne till vårt lidande. Det finns något läkande i att känna närvaron av en annan människas själ.