Om metoden
Kort svar
Jag jobbar huvudsakligen med affektfobiterapi (APT), som betyder "känslorädsla-terapi". Det är en affektfokuserad (AFT) och forskningsbaserad metod som kombinerar "det bästa" ur två kända inriktningar: psykodynamisk terapi och KBT.
Terapin är upplevelsebaserad och fokuserad, med en aktiv och uppmärksam terapeut som guidar dig att lära känna dig själv, här och nu. Det räcker inte att bara prata om våra problem, vi måste också uppleva för att förändras.
Vi människor kan utveckla fobier för känslor precis som vi kan vara rädd för spindlar och hissar. Kanske har vi lärt oss att det är fult att vara arg, svagt att gråta, skamligt att tycka bra om sig själv. Vi undviker känslor och hittar sätt att distrahera oss när de knackar på.
Undvikandet kostar på, lidandet växer på sikt. Vi får ångest, problem i relationer, utvecklar depression osv.
Terapin går till så att du exponeras för dig själv och dina undvikandemönster, tillsammans med en empatisk terapeut som "håller" dig när det blir svårt (ej fysiskt utan emotionellt). Det är en kraftfull form av läkning. Vi låter känslorna ha sin gång, så "stör" de inte utan guidar. Här märks också inslaget från KBT, där exponering är en central metod.
Att känna är inget krav eller självändamål i terapi, syftet är att förstå dig själv bättre och att vänja dig vid att kommunicera dina behov. Ett resultat kan vara närmare relationer och en större närvaro i livet.
Undran: Hur viktig är metoden, egentligen?
Det är vanligt att känna förvirring inför vilken behandlingsmetod man ska välja när man söker psykoterapi. Och visst är valet inte oviktigt. Den ska som ett minimum vara evidensbaserad och ges av en terapeut med utbildning.
Men metoden är inte ensamt avgörande för att terapin ska fungera - tvärtom. Viktigast att det känns rätt mellan dig och terapeuten. Att relationen känns trygg.
Och det vet man ofta först när man har träffats. Din magkänsla är en bra guide här. Forskning har understrukit hur viktig relationen är för att vi ska förändras i terapi.
Det är också viktigt att terapeuten har en metod! Som hen tror på och som hjälper till att förklara det du brottas med. Och som talar om hur terapi kan hjälpa.
Ingen metod är bra - hur evidensbaserad den än är - om du som patient inte tycker den låter rimlig. För just dig, i din livssituation. Att du upplever att du kan förstå dig själv bättre genom den.
Utöver samarbetet mellan dig och terapeuten spelar också din egen motivation roll. Att du är villig att arbeta med dig själv. Och hur svåra symtom du har. Det spelar också roll hur självreflexiv och villig att lära terapeuten är.
Alla dessa faktorer - utöver själva metoden - har alltså betydelse för om terapin blir gynnsam eller ej. Faktorer som är gemensamma för alla metoder; KBT eller psykodynamisk eller något annat.
Det ska också sägas att många terapimetoder liknar varandra, om man tittar bortom ytan. Olika teoretiska inriktningar använder olika ord och uttryck, men beskriver samma saker (människor som lider, och hur terapi kan hjälpa) och sätter igång liknande inre processer. Många vägar bär till Rom!
Långt svar: Affektfokuserad psykodynamisk terapi (AFT)
Affektfokuserad psykodynamisk terapi är en upplevelsebaserad terapi, vilket märks i dess engelska namn: Experiential Dynamic Therapy (EDT). Målet är att du som patient ska uppleva något i terapirummet.
Vad menas då med det? Jo, att det inte räcker med att bara prata om sitt liv, sina minnen och känslor. För att vi människor ska förändras i terapi måste vi komma i kontakt med känslorna bakom orden, här och nu, i mötet med terapeuten.
Det är därför som den affektfokuserade terapeuten är aktiv. Och uppmärksam på både verbala och icke-verbala uttryck hos dig. Kroppsspråk, blickar, ansiktsuttryck, suckar. För affekter börjar alltid i kroppen. Och poängen med terapin är att du ska förstå dig själv.
Terapeuten frågar ofta om exempel på det du beskriver, och detaljer i dem, för att få fatt i upplevelsen bakom orden och kärnan i det som känns svårt. Anledningen är att intellektuella insikter inte ensamt leder till förändring. Förändring kräver att både känslor och tankar är påkopplade - om än inte prick samtidigt.
Fungerande psykoterapi kan beskrivas som en pendling mellan kropp och knopp. Mellan att vara i våra känslor och behov (något vi i vardagen gärna undviker), och att reflektera över varför vi har dessa känslor och behov. Vad de säger om vad vi har varit med om.
Våra känslor är inget vi kan välja eller välja bort. Det är när vi försöker undvika som lidandet blir stort (en av livets många paradoxer). Våra känslor är som vädersystem; de kommer och går, helt naturligt, om vi låter dem.
Här ingår också att i terapin vara i alla de känslor och förnimmelser som hindrar oss från att känna. Ångest eller skam till exempel. Dessa "stoppsignaler" tar sig ibland uttryck som diffusa kroppsliga sensationer (en klump i halsen, klump i magen, spänningar i nacken osv.). Här finns god chans att lära känna dig själv bättre, att förstå roten till obehaget.
Det ska sägas att det inte är något prestationskrav att känna i terapi! Att släppa fram sina känslor inför en främmande människa (terapeuten) kan vara en lång och utmanande process, det kan ta år ibland, för vissa. Det kräver att du känner dig trygg med terapeuten, att du tas emot på ett empatiskt sätt.
Att känna/uppleva är heller inget självändamål. Känslorna kopplas till tankar, det är så vi förstår. Vi får en ny berättelse om oss själva och världen, en av poängerna med terapi.
Det är alltså inte så att du ska sitta på en stol och känna, medan terapeuten observerar dig på håll. Tvärtom är en viktig del av terapi att upplevelsen delas. Det är så vi människor läker.
Att det kan ta tid att våga känna är inget fel utan normalt. Man ägnar då terapin åt att utforska det som larmar, varför vårt inre säger stopp. Och vad vi gör då, för att distrahera oss från obehaget. Att inte våga känna är inte att vara feg, det är ett överlevnadsmönster som skvallrar om vad vi har varit med om.
Det finns en rad skäl till varför vi människor har lärt oss att det inte är tryggt att känna. Eller att kommunicera våra känslor. I de allra flesta familjer finns någon form av känslofobi (affektfobi).
Ofta föredrar en familj en viss känsla framför andra. T.ex. ilska och driv kan ses som styrka, medan ledsenhet tolkas som svaghet. I andra familjer kanske tårar välkomnas men ilska är "det förbjudna". I ytterligare andra lär man sig känna skam för sin nyfikenhet och sitt engagemang, eller över positiva känslor inför sig själv.
Vad är då problemet med att fly från sina känslor? Svaret är att vi inte kan tillåta bara vissa känslor och slippa andra. Flyr vi sorgen flyr vi också glädjen osv. Följden kan bli utvecklandet av ångest eller depression.
Mer specifikt: Affektfobiterapi (APT)
Affektfobiterapi (APT) heter den specifika metod som jag är utbildad i (förkortningen kommer från Affect Phobia Therapy). Det är en av flera inriktningar under Affektfokuserad psykodynamisk terapi (eller upplevelsebaserad terapi), som är ett samlingsnamn. Andra metoder som ligger under detta paraply är: ISTDP och AEDP, där den förstnämnda i Sverige är den mest kända. Jag skulle själv beskriva affektfobiterapi som ett "mjukare" syskon till ISTDP.
Affektfobiterapi, alltså "känslorädsla-terapi", kombinerar "det bästa" ur psykodynamisk terapi och KBT och är i princip som affektfokuserad-terapi-beskrivningen ovan. Det psykodynamiska perspektivet lär oss att vi har inre konflikter som vi är omedvetna om men som "stör" på olika sätt, och från KBT:n hämtas bl.a. metoden exponering. Metoden bygger också på anknytningsteori och affektteori.
Exponering är ett centralt inslag i alla affektfokuserade metoder. Tanken bakom: Det är genom att utsätta oss för det vi är rädda för - i sällskap av en empatisk annan - som vi kan sluta fred med det. Det gäller alla sorters fobier; för något yttre (spindlar, hissar, sociala sammankomster osv.) och för något inre (känslor och minnen).
Ofta har vi människor en normal men obefogad rädsla för att bli uppslukade eller utraderade av det vi är rädda för - inklusive känslor. Vi tror att vi aldrig kommer att sluta gråta om vi väl börjar. Eller att vi kommer att förstöra världen om vi släpper fram vår ilska. Vi distraherar oss, hittar sätt att fly. Men vårt undvikande kostar på och leder till lidande.
Att successivt tillåta det vi är rädda för och märka att vi inte bara överlever utan också känner lättnad är en kraftfull form av läkning. Når vi inte dit är hälften ändå vunnet om vi fått syn på våra undvikandemönster.
Långt svar: Kognitiv Beteendeterapi (KBT)
KBT är som att rikta en stor strålkastare mot vad du gör i livet. Det är en terapiform (egentligen flera olika) som fokuserar på beteenden först och främst, och på hur beteenden påverkar tankar och känslor. Att tänka är också en form av beteende, ett inre beteende.
I KBT intresserar man sig för vilken funktion dina beteenden har, i specifika situationer. Du kanske tar en joggingtur inte främst för att motionera, utan för att distrahera dig från något jobbigt? Inget fel med det, men det kan bli fel om det leder dig bort från något viktigt.
Du uppmuntras till självobservation och får hemuppgifter. När uppkommer de oroliga tankarna och vad gör du då? När du får en viss känsla, vad tänker du och hur påverkar det vad du gör? Leder beteendet dit du vill, eller hamnar du längre och längre bort från där du vill vara i livet?
Ett KBT-grundantagande är att vi människor gör saker för att undvika lidande, på kort sikt, medan lidandet förvärras på lång sikt. Det gör det viktigt att kartlägga händelsekedjor för att bryta dem och uppleva nytt.
Tankar, känslor och beteenden är ett sammanhängande system, där en förändring på en punkt bidrar till förändring i de andra. Man jobbar med det du som patient explicit delar med dig av, man tolkar inte så mycket i KBT.
Ett KBT-perspektiv på depression kan vara att det är dina dystra tankar - om dig själv, om andra och om framtiden - som utgör själva depressionen. Tankarna påverkar dina känslor (låg) och dina handlingar (stannar hemma, ger upp) och vice versa. Därför kan en intervention vara att förändra tankarna (eller ännu hellre acceptera tankarna som de är: tankar, inte verklighet), och att beteendeaktivera (du provar något nytt).
Panikångest är ett annat exempel där KBT ser en händelsekedja möjlig att påverka. Vi tror ofta att panikångestattacker "bara händer", men tittar vi närmare sätts de ofta igång av katastroftankar, som i sin tur får kroppen att reagera. När kroppen reagerar (hjärtklappning, hyperventilering, svettning osv.) späs katastroftankarna på, och så är den onda cirkeln igång. Bryter vi denna med hjälp av exempelvis avslappningstekniker, kan panikattacken hävas.
I KBT jobbar man "utifrån och in": man tittar på beteenden först. Förändrar du ditt beteende så följer känslorna med, lyder devisen.
Till sist: Vilket ben står jag på, psykodynamisk terapi eller KBT?
Jag är först och främst affektfokuserad psykodynamiker, det kommer naturligast för mig. Men det är i sig en metod som är integrativ, kombinerar psykodynamisk teori och KBT.
KBT-perspektivet har jag som alternativ förklaringsmodell om du som patient bäst skulle känna igen dig i det. Då kör vi på det.
Det kan också vara så att KBT används som en fas i en i övrigt affektfokuserad psykodynamisk terapi, om behovet skulle uppstå.
Det som tilltalar mig med affektfokuserad psykodynamisk terapi är hur fokuserad och engagerad den är, samtidigt som den är djup.
Jag uppskattar hur den affektfokuserade terapeuten inte "överger" patienten genom att låta hen "prata på", gå upp i tankar, eller på andra sätt fly sina känslor och sin kropp. Jag har personligen gått i affektfokuserad terapi och funnit den hjälpsam.
Jag upplevde att den kom åt mönster jag inte kunnat förändra med hjälp av traditionell psykoanalys, vars fokus är på "fri association" och där analytikern är fysiskt avskärmad och emotionellt återhållen.
KBT uppfattade jag som andefattigt och kantigt när jag själv var patient en kort period. Men det berodde nog mest på terapeuten, som följde manualen istället för mig. Perspektivet är dock viktigt och hjälper mig dagligen i mitt eget liv.
Vi människor behöver ofta hjälp att förändra invanda mönster, är min uppfattning och erfarenhet. Någon som bemödar sig att - i realtid - bryta in när vi ägnar oss åt destruktiva försvar mot känslor. Någon som uppmärksammar när vi flyr genom rationalisering, självkritik eller överdriven skam. Det är en kärlek vi behöver men sällan får. I affektfokuserad terapi fann jag det.
Men alla är vi olika, och vi kan behöva olika hjälp i olika faser av livet.
